Sven och Alma Olsson

Sven och Alma 1860

Födelse, uppväxt, äktenskap och familjebildning

Sven Olsson föddes den 23 januari 1870 i Fridhem, Högbo Yxefall, Kisa socken av Alexander och Malin Olsson. När familjen den hösten flyttade till Labbemåla hade Sven fyra äldre syskon: Anders Johan född 1858, Axel född 1861, Maria född 1864 och Wilhelmina (Mina) född 1866. Uppväxten på en gård ledde honom naturligt in i ett lantbruksintresse, samtidigt som Svens barndoms- och ungdomstid starkt präglades av hans föräldrars starka engagemang i  den framväxande väckelserörelsen. Där spelade hans  barndomshem en central roll i arbetet genom Labbemåla Missionsförening, som grundades redan under åren 1872-74 och som under alla år hade familjens privata bostad som sin mötesplats och sitt centrum.

Alma Olsson föddes den 4 mars 1874 i Falerum söder om Åtvidaberg som fjärde barnet till Petter och Brita Jonsson. Petter och Brita, som 1872 hade kommit till Östergötland från Ed i Värmland, flyttade år 1878 till Tignemåla i Tjärstad socken. Därefter flyttade de år 1890 till Kopparhult där Petter etablerade sig som jordbrukare, först som arrendator, sedan som självägande bonde. Petter och Brita fick sammanlagt tio barn. Även Almas ungdomstid präglades starkt av hennes föräldrars starka engagemang i den missionsförening som Petter och Brita var med och startade. Det fortsatte sedan också utan tvekan i Hulta missionshus, som byggdes på Petter Jonssons initiativ och som ända från början utgjorde ett levande och aktivt centrum för den andliga verksamheten i Norra Kindabygden. Invigningen av det nya missionshuset, där Alma och henns syskon kom att ägna så mycket tid och kraft, ägde rum söndagen den 16 december 1894. Petter Jonsson från Kopparhult ledde musiken och flera talare medverkade med predikningar, bland annat Alexander Olsson från Labbemåla Missionsförening.

Den 23 juni 1896 knöts famijerna Olsson i Labbemåla och Jonsson i Kopparhult samman genom ett midsommarvackert dubbelbröllop i Tjärstad kyrka. Alma Jonsson och Sven Olsson lovade varandra trohet samtidigt som Svens syster Mina Olsson och Almas bror Carl Jonsson gav varandra sitt trohetslöfte. Alma var vid bröllopet 22 år och Sven 26 år.
De ungas vägar hade naturligtvis korsats många gånger genom den långvariga vänskapen familjerna emellan, ända sedan familjen Jonsson hade flyttat till Tignemåla och Alexander och Petter hade börjat verka tillsammans i väckelsearbetet. De båda familjernas barn hade växt upp i samma varma och relationsintensiva storgemenskap i Tjärstad sockens missionsföreningar. Det var snarare väntat än otippat att några av dem skulle finna varandra och bilda par.

Labbemåla

Efter bröllopet bosatte sig Sven och Alma i Labbemåla, där Sven året innan, 1895, hade övertagit ansvaret för lantbruket. Gården hade då varit i familjens ägo sedan Svens föräldrar Alexander och Malin köpte den år 1874. Anledningen till att Sven tog över gården när Alexander inte längre orkade var att han vid denna tid var ende kvarvarande sonen i familjen. Hans äldste bror Anders Johan hade år 1877 emigrerat till Amerika och hans bror Axel hade år 1892 tragiskt omkommit i en olyckshändelse.

Alma och Sven fick flera barn i tät följd. Karin föddes år 1897, Sigrid 1899, Rickard 1901, Ingrid 1903, Bertha 1906, Brita 1907 och Sigvard 1909. När familjen blev allt större flyttade Svens föräldrar Malin och Alexander in i flygelbyggnaden, där de bodde resten av sina liv.

Tio år efter att Sven och Alma hade gift sig, den 13 mars 1906, övergick också ägandet av Labbemåla till dem från Alexander och Malin.

Lantbrukare

Sven Olsson kom att förbli lantbruket trogen hela sitt liv. Eftersom Labbemåla bestod både av åker och skog ägnade sig Sven, liksom sin far Alexander, också åt avverkning av timmer och virkeshandel. Han lät såga gårdens timmer på lokala sågverk och snickerifabriker, till exempel Hallsta i Rimforsa, och sålde både trävaror och ved vidare.
I takt med att Svens samhällsengagemang med tiden ökade kom särskilt sonen Sigvard att växa in i ett allt större ansvar för gården. Det blev också han som drygt 30 år senare, den 6 september 1939, kom att överta gården efter sina föräldrar.

Samhällsengagemang och lokalpolitik

Sven Olsson hade ett stort engagemang för barn och ungdomar och var särskilt intresserad av skolfrågor. Säkert var det ett arv från hans far Alexanders många år som lärare, men också helt enkelt ett uttryck för att hans stora samhällsengagemang väcktes tidigt. Efter en tid som ledamot av Tjärstads skolstyrelse blev han år 1898 vald till dess ordförande, ett förtroendeuppdrag han innehade i 38 år, till år 1936. Han var under en tid omkring år 1919-20 också skolråd, vilket innebar att han hade tillsynsansvar för socknens skolor.

Uppenbarligen var Sven tidigt inställd på att aktivt delta i utvecklandet av Sverige. Denna tid var en brytningstid i demokratiseringshänseende, en tid av kraftig omvandlig av landet till en modern stat med stärkt och utvecklad demokrati. Industrialiseringen av samhället under 1800-talet innebar en fundamental förändring av samhällslivets förutsättningar. Arbetarrörelsen växte lavinartat i och med 1880-talets ofta miserabla arbetförhållanden och allt vanligare förkommande strejker, liksom det politiska engagemanget överallt i landet. Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen var parallella, båda hade demokratiska ideal för ögonen och ägnade sig åt energisk kamp för demokratiska fri- och rättigheter. Ett påtagligt resultat av dessa strävanden var att allmän rösträtt för män infördes år 1909, och för kvinnor år 1921.

Vid 28 års ålder, år 1898, blev Sven Olsson invald i Tjärstads kommunnämnd, likaså i dess fattigvårdsstyrelse, eftersom även sociala frågor engagerade honom starkt. Han verkade i dessa organ fram till år 1912. Under åren 1908 till 1932 var han sedan ordförande i Tjärstads kommunstämma/ kommunfullmäktige.
År 1915 bildades Tjärstads Frisinnade förening med Sven Olsson som dess förste ordförande. Fem år senare, år 1920, gick Sven med i Liberala samlingspartiet, som senare antog namnet Folkpartiet.  Partiet verkade för demokrati och folkbildning, stod upp för likhet inför lagen och kämpade för näringsfrihet och frihandel. Många liberaler var djupt förankrade i både frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen och hade därför också sociala reformer och nykterhet på dagordningen, liksom kamp mot Svenska kyrkans monopolställning och maktinflytande.
Även den publicistiska sidan av det demokratiska arbetet låg Sven varmt om hjärtat. Så när den folkpartistiskt inriktade Östgöta-Tidningen grundades i Linköping i den 1 augusti 1936 och han fick förfrågan om att  engagera sig i tidningen tackade han ja och satt från allra första början i dess  styrelse, där han han sedan var kvar så länge han levde.

Nykterhetsrörelsen var från mitten av 1800-talet en tredje folkrörelse, parallell med frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen, alla med stor inverkan på framväxten av det moderna Sverige. En av dessa organisationer var Blåbandsrörelsen, som bildades 1884. Norra Kindas Blåbandsförening bildades den 12 maj 1889 i Törnevik under mottot ”Med Guds hjälp” och var mycket nära förbunden med Hulta Missionsförening. Sven Olsson var en av grundarna av föreningen, och redan första året blev han dess ordförande, vilket han sedan var fram till 1909.

Predikant och församlingsledare

Sven och Alma fortsatte det evangeliska arbete som Alexander och Malin Olsson hade startat när de kom till Labbemåla år 1870. Sven var under många år Labbemåla Missionsförenings ordförande, och han var en ofta anlitad förkunnare i Kindabygdens många missionsföreningar och framväxande församlingar.

Genom att Labbemåla Missionsförenings verksamhet ända sedan den startades var förlagd till en samlingssal i själva gårdsfastigheten kom gäster ständigt på besök till familjen Olsson, både som deltagare i möten och sammankomster och som förkunnare och evangelister. Missionsföreningen ersatte hela tiden familjen Olsson för de utgifter besöken medförde, likaså för de allmänna utgifter familjen hade, som för kostnaderna för inventarier  till samlingssalen och för sina insatser i föreningen, av praktisk art såväl som för förkunnelse.

Alma, som bar ansvaret för att familjelivet och församlingslivet båda kunde upprätthållas på Labbemåla, var under alla år själv också djupt engagerad i missionsföreningens syförening.  År efter år stod hon som ledare i en verksamhet som ”omfattats med livligt intresse och lämnat godt resultat” och därför ”bör fortgå på samma sätt som under föregående år”.

Alma Olsson ca 1910
Med tiden förändrades dock arbetet av natrliga skäl i misionsföreningarna i Hultabygden. Under tre decennier på 1900-talet fullföljde Labbemåla troget sin tjänst att samla troende till gudstjänst, bibelstudium och bön, att bedriva syförening och söndagsskola och att rikligt och oförtröttligt år efter år samla in och skänka medel till missionen, bland annat genom det stora årliga sommarmötet, ett missionsmöte med inbjudna talare som samlade stora skaror första helgen i juli, omväxlande i Labbemåla och i Sonebo.
Och samarbetet mellan de de olika missionsföreningarna tätnade, med missionshuset i Hulta som den allt tydligare gemensamma samlingsplatsen. År 1930 var tiden mogen för en större förändring. Den 3 oktober togs det avgörande beslutet att vid årsskiftet 1930-31 upplösa Labbemåla missionsförening då det ”…av sig självt blivit så att en del av Labbemåla missionsförenings medlemmar tillhöra Hulta Missionsförsamling, och det genom lokala förhållanden samt omständigheter visat sig svårt att gå i samma hjulspår som förr…”

På årsmötet den 3 januari 1931 bildades så Hulta Missionsförsamling. Som dess förste församlingsföreståndare valdes Sven Olsson i Labbemåla. Den nybildade församlingen var automatiskt ansluten till Svenska Missionsförbundet genom att Hulta Missionsförening redan 1913 hade gått med i samfundet.

Ett ovanligt inslag i Hulta Missionsförsamlings över hundraåriga historia är att fyra generationer Olsson i obruten följd har medverkat med predikan i Hulta missionshus: Alexander Olsson, hans son Sven Olsson, hans son Sigvard Olsson (Rimås) och hans son Otto Rimås.

Riksdagsman

Sven Olssons samhällsengagemang blev under de första två decennierna av 1900-talet allt starkare. Under åren 1910-1911 var han utöver sitt lokala engagemang också landstingsman i Östergötlands läns landsting.

Hans demokratiska iver var så uppfordrande att han valde att ta ett steg vidare och kandidera till Sveriges riksdag. Han gjorde det inför andrakammarvalet den 28 september 1920, då han kandiderade för Liberala samlingspartiet i Östergötlands läns södra valkrets. Sven blev inte direktinvald, men eftersom han stod som suppleant för baron Theodor Adelswärd från Åtvidaberg, som kort efter andrakammarvalet blev överflyttad till första kammaren, kom Sven Olsson från Labbemåla ändå att år 1920 göra sitt inträde i Sveriges riksdag som en av 47 liberaler. Sven kom i riksdagen att kallas ”Olsson i Labbemåla”.

Sven Olsson kom därmed att vara en av de historiska 381 ledamöter i Sveriges riksdag (första och andra kammaren) som direkt och på plats fick uppleva genomförandet av kvinnlig rösträtt och den första riksdag då kvinnor röstades in i andra kammaren.
Sven Olsson i Labbemåla, vilket var hans benämning i riksdagen, kom under perioden 1920-1940 att genomföra fem mandadperioder. Efter att de första åren  ha gjort en sedvanlig ”utskottskarriär” i några olika utskott hamnade han slutligen i många år i 2:a Lagutskottet, där han bland annat gjorde en betydelsfull insats vid utformningen av 1936 års folkpensionslag. Han hade dessförinnan också varit sakkunnig ledamot i den förberedande kommittén.

Östgöta-Tidningen skrev i en artikel den 11 januari år 1940, strax efter det att Sven Olsson hade slutat som riksdagsman: ”Sven Olsson har aldrig hört till de högröstade herrarnas skara, varken i riksdagen eller därutanför. Han lärde sig mycket snart, att riksdagsarbetet, det göres inte i debatterna vid plena utan i utskottens verksamhet däremellan. Där utövade han på sin post ett icke obetydligt inflytande. Mera sällan tog han till orda i kammaren… I alla kretsar inom riksdagen har Sven Olsson förstått att göra sig aktad och respekterad”.

Riksdagens session pågick fram till 1941 under årets första halvår, från den 10 januari fram till omkring den 20 juni, utan avbrott. Arbetet var hårt och intensivt, och de valda representanterna, som naturligtvis kom från Sveriges alla län, behövde under sex månader helt vara borta från sina familjer och vanliga uppgifter. Det innebar givetvis extra arbete för dem som skötte hus, gård och hem. I familjen Olsson fick Alma dra ett tungt lass, och barnen behövde hjälpa till mer än vad som var vanligt både i hemmet och på gården.

I en senare summering av Svens riksdagsmannatid skrev hans son Sigvard: ”Sven Olsson… kom att stå bland de främsta i kämpande led. Och ändå var han allt annat än en stridens man. Han led av fejderna. Men hans rättskänsla och sanningskärlek bjöd honom att intaga sin position. Han torde härvidlag ha understötts av sin hustru, som var av stridsgladare kynne. Blygsam och anspråkslös som han var, voro valrörelserna honom motbjudande. Enligt hävdvunnen kutym skall då det egna partiet höjas till skyarna och meningsmotståndare misstänkliggöras. Det kunde inte Olsson och därför blev han en rätt slät agitator. I sin personliga umgängelse förblev riksdagsman Olsson alltjämt den enkle, glade mannen, vars vänliga, strålande ögon mötte envar. Det var inte alltid med lätt hjärta som Olsson gick till riksdagsarbetet. På knä bad han ofta sin Gud om ledning och ljus. När sessionen var över slog han sig efter hemkomsten till Labbemåla gärna ned vid skodisken och reparerade den talrika familjens skodon. Det gav hjärnan vila och avkoppling”.

Trogen tjänst med avtryck

Med åren kom arbetsuppgifterna att sammantaget bli alltför betungande för Sven, och han beslutade sig hösten 1939 för att  efter innevarande mandatperiod avsluta sin riksdagsmannauppgift. Skälen tycks ha varit flera. All frånvaro från hem och familj under 20 långa år tog till slut ut sin tribut. Sven kände naturligtvis också av sin ålder, 70 år, och sin egen tilltagande ohälsa, liksom under lång tid även Almas.

Efter trettonhelgen 1939 återvände Sven till Stockholm för Riksdagens högtidliga öppnande onsdagen den 11 januari. Han hann nätt och jämt delta i ceremonin förrän han fick meddelande om att Alma hade blivit sämre och var döende. Han måste återvända hem med första bästa tågförbindelse. Alma Olsson dog fredagen den 13 januari 65 år gammal och begravdes den 21 januari Tjärstad kyrka.

Sven Olsson fullföljde planenligt riksdagsarbetet våren 1939 fram till dess avslutning den 19 juni. Men inför sin avslutande riksdagssession våren 1940 valde han inför årsskiftet 1939-40 att under löpande riksdagsperiod avsäga sig mandatet. Arbetsbördan blev för tung i kombination med hans tilltagande hälsoproblem.

Sven och Alma Olssons djupa mix av engagemang blev deras livsval, liksom deras föräldrars före dem. Familjen med alla barnen. Labbemåla och lantbruket. Det lokala  engagemanget i demokratins tjänst. Kampen för nykterhet och social rättvisa. Omsorgen om barn och utsatta. Det rikspolitiska ansvarstagandet. Och, inte minst, det oförtröttliga arbetet i den allt starkare framväxten av Sveriges frikyrklighet.

Under våren och sommaren 1940 försämrades också Sven Olssons hälsa alltmer. Tisdagen den 20 augusti 1940 avled han på lasarettet i Linköping, 70 år gammal. Jordfästningen ägde rum den 29 augusti i Tjärstad kyrka.

Begravningen samlade många som ville ta avsked av en omtyckt och respekterad vän. Ett 10-tal ”In Memoriam” finns bevarade, och de innehåller en mängd uppskattande formuleringar om Svens karaktär och livsuppgift: ”vänlig, trofast och sann”, ”älskvärd, vann vänner överallt”, ”arbetade målmedvetet och strävsamt”, ”fridsamhet och tolerans präglade hans framträdande”, ”sympatisk, lugnt och försynt gick han sin väg fram”.

Också Distriktsföreståndare David Larssons begravningstal i kyrkan finns bevarat i sin helhet, en varm och personlig beskrivning av en man med integritet, livsideal och fast förankring i sin tro:

”Han var en man i Kristus och genom hela hans liv gick det fram som en röd tråd, denna ödmjuka trons bekännelse: ’Vi veta’. Då skuggorna föllo mörka och tunga över vägen var denna visshet och denna förtröstan på levande Gud den kraft, som höll honom uppe och bar honom genom prövningarna. Inom hemmet gav han ut av sin rika varma kärlek. Han var en god husfader och hans hem var ett verkligt kristet hem. Det är sådana hem, som äro ett lands allra starkaste värn. De äro hörnstenar, varpå samhällsbyggnaden vilar. De unga, som haft förmånen av att växa upp i hemmet i Labbemåla, komma aldrig att glömma sitt hem. De ha där fått rika andliga impulser och en god vägledning, då det gäller det dagliga arbetet. De bära därför med sig ett rikt arv ut i livet…Den stilla trogna kallelsekärleken ledde honom till ett lugnt och redligt arbete. I riksdagen gjorde sig Sven Olsson känd som en pålitlig, vederhäftig och omdömesgill man, vars arbete skattades mycket högt. De där djupa, stilla och helgade dragen, som är det vackraste i ett människoliv och omkring vilka något av evighetens källsprång brusa, de trädde fram i vår väns och broders liv inom den politiska världen.”

Svens och Alma Olsson gjorde avtryck i mångas liv och på många plan. Deras liv förenades tidigt, genomfördes i trohet och avslutades tillsammans.

Deras liv i härligheten med Kristus utgör uppfyllelsen av deras jordiska kallelse, förverkligandet av deras livslånga längtan och fullbordandet av deras himmelska visshet.

Graven på Tjärstad kyrkogård är sedan 2006 klassad som kulturgrav, i och med att den bedömdes som kulturhistoriskt värdefull i den kyrkogårdsinventering som då genomfördes av Östergötlands länsmuseum.

Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore livet värt att leva då?
Kunde väl mitt hjärtas oro stillas
med de ting som dock till sist förgå?
Om jag ägde allt men inte Jesus,
vore vinsten värd en livslång strid?
Är väl jordens glädje värd att nämnas
mot en enda stund av Jesu frid?

Anna Ölander, Sånger och Psalmer 1904

Läs gärna även levnadsberättelsen om Sven Olssons föräldrar Alexander och Malin Olsson (gravplats Tjärstad Gamla kyrkogård TJGL B, 214 och 215) och om Svens och Almas son och sonhustru Sigvard och Linnéa Rimås (gravplats Västra Ny kyrkogård SB 250 och 51).

Källor
Böcker och skrifter
– Gud är trofast, kristet arbete i Hultabygden från 1870-talet, Daniel Ernvik, Hulta Missionsförsamling 2006
– Norra Kinda-boken, Edvin Eriksson m fl 1973
Tjärstad kyrkogård, kulturhistorisk kyrkogårdsinventering, Östergötlands Länsmuseum 2006
– Tvåkammarriksdagen 1867-1970, Ledamöter och valkretsar, Sveriges Riksdag 1985
Fakta- och historiesajter Internet
Labbemåla Missionsförenings arkiv
Privata bildarkiv
Privata dokumentarkiv
Riksarkivets Kyrkoarkiv
Tidningsartiklar

Ansvarig för sammanställning av denna levnadsberättelse:
Otto Rimås, barnbarn till Sven och Alma Olsson.

2022-11-18