Sigvard och Linnéa Rimås

Födelse, uppväxt, ungdomsår och äktenskap

Karl Sigvard Emanuel Olsson föddes den 21 mars 1909 i Tjärstad socken i Östergötland som sjunde och yngsta barnet till Sven och Alma Olsson i Labbemåla. Sigvard växte upp på gården Labbemåla, som hans föräldrar övertog efter hans farföräldrar Alexander och Malin Olsson. Sigvard växte på ett naturligt sätt in i de intressen som sedan två generationer hade varit var framträdande i hans uppväxtmiljö: lantbruk, evangeliskt arbete och samhällsengagemang.

När Sigvards far 1920 blev invald i riksdagen växte efterhand hans intresse för lantbruket allt starkare. Efter att 1931–32 via Noréns korrespondensinstitut ha genomgått ”Fullständig småbrukarekurs”, och därefter två års studier i Allmän kurs och Bibelkurs på Jönköpings Kristliga folkhögskola (senare kallad Södra Vätterbygdens folkhögskola), var han 1934 beredd att ta fullt ansvar för gården. 1939 övertog Sigvard också ägandet av Labbemåla.

Samtidigt fortsatte han att vara mycket aktiv inom frikyrkorörelsen i Kindabygden, där han var ungdomsledare i Hulta Missionsförsamling redan från församlingens bildande 1931. Under decenniet som följde fick han allt oftare inbjudningar att predika, sjunga och hålla bibelstudier i omkringliggande kapell. Åren 1937–38 arbetade Sigvard under vinterhalvåret heltid som evangelist och besökte församlingar runt om i Östergötland för predikningar, mötesserier och ungdomsarbete.

Vid samma tid gjorde sig också ett växande samhällsintresse alltmer påmint för honom. Som sin far och farfar var Sigvard mycket medveten om och berörd av människors liv och livsförutsättningar. Redan under 1930-talet var han engagerad i nykterhetsfrågor och medlem i Folkpartiets ungdomsförbund, år 1939 blev han ordförande i Tjärstads lokalavdelning av FPU.

Åsandby gård

I mars 1942 köpte Sigvard Rimås tillsammans med sin bror Rickard Åsandby gård i Västra Ny socken norr om Motala, tre kilometer från Medevi Brunn. Förvärvet innebar också att Sigvard i oktober 1944 valde att sälja Labbemåla gård i Tjärstad socken för att helt kunna ägna sig åt Åsandby. Rickard Rimås lämnade samägandet av gården 1950 efter att ha återvänt till sin tidigare hemort Linköping.

Åsandby gårds anor går tillbaka till slutet av 1500-talet, då en byggnad lär ha uppförts i reveterat trä. Under 1600-talet byggdes mangårdsbyggnaden av major Johan Anckarfjell, den tidigast kände ägaren, vars familj innehade gården i tre generationer. Därefter köptes Åsandby av greve Karl Reinh von Fersen, som år 1775 sålde gården till Abraham Grill, direktör vid Ostindiska kompaniet, i vars släkt den också förblev i tre generationer. Under 1800-talet höjdes gårdens status och kom att kallas rusthåll, skattegård och säteri. År 1880 sålde Abrahams Grills sonson Howard gården till lantbrukare J. Åkerblad, som år 1888 lär ha uppfört ladugården. Under några år därefter ägdes Åsandby av lantbrukare Kjellman, för att år 1905 av honom säljas till lantbrukare Thure Joachimsson, som 37 år senare, år 1942, i sin tur överlät den till Sigvard  och Rickard Rimås. Vid tiden för deras köp av Åsandby gård var dess areal 250 hektar, varav 70 hektar öppen jord.

Från år 1679 kom Åsandby gård att ingå i änkedrottning Hedvig Eleonoras ”livgeding”, ett begrepp som i äldre tider användes för de gods som anvisades en änkedrottning till underhåll för hennes livstid. Hedvig Eleonora var gift med kung Karl X Gustav, som regerade från år 1654 till 1660, då han dog i lunginflammation endast 37 år gammal. Hedvig Eleonora, som kröntes till drottning år 1654, dog 79 år gammal år 1715. Det innebar att hon bar titeln ”änkedrottning” i hela 55 år, varav hon hade Åsandby som ett av sin livgeding i 36 år.

Det är inte otänkbart att Hedvig Eleonora vid något tillfälle övernattade på Åsandby, så som hon enligt sed och bruk gjorde när hon var ute på sina resor i landet för att se till sina livgeding. Ett sådant tillfälle kan ha varit just år 1679, då hon besökte Medevi Brunn på inbjudan av dess grundare Urban Hjärne för att den nyupptäckta brunnen skulle uppmärksammas och bli nationellt omskriven. Hon återvände till Medevi Brunn även 1687 och 1688.

Hedvig Eleonoras livgeding var det sista förekommande, eftersom förmånen förbjöds i 1720 års regeringsform, fem år efter hennes död.

Västra Ny och Godegårds kommun

Sigvard hade tidigt också ambitionen att engagera sig i lokala intresseorganisationer, ett arv han utan tvekan hade med sig från sin far Sven Olsson i Labbemåla. Nykterhetsfrågorna var alltid av central betydelse i familjen Olsson och förblev viktiga också för Sigvard, som under åren 1957–58 var ordförande i Godegårds avdelning av föreningen Motormännens Helnykterhetsförbund, MHF. Han var också under många år ledamot av Östergötlands läns nykterhetsförbund.

Sigvards engagemang för närsamhällets sociala frågor i allmänhet var också ett starkt arv från hans far och farfar i Labbemåla. År 1946 blev Sigvard ledamot av Västra Ny fattigvårdsstyrelse, där han var kvar till 1950. Han var samtidigt ordförande i Västra Ny hälsovårdsnämnd mellan 1949 och 1951, varefter han fortsatte som ledamot av Godegårds hälsovårdsnämnd från 1952 till 1972, de tio sista åren som dess ordförande.

År 1952 ägde en stor kommunreform rum i Sverige. Under 1900-talet hade omfattande omflyttning skett i befolkningen från landsbygd till stad och många av de minsta enheterna hade svårt att klara de allt fler och större uppgifterna. En sammanslagningsreform blev till slut nödvändig, och år 1952 minskades landets 2498 kommuner till 1037. Västra Ny socken, som ursprungligen inrättades vid 1862 års kommunalförordning, hade tidigare hetat Nykyrka landskommun men år 1893 bytt namn till Västra Ny landskommun. I och med sammanslagningen med Godegård 1952 bildades ”Godegårds landskommun”.

Sigvard satt i Godegårds byggnadsnämnd, där han från 1954 fram till 1970 års kommunsammanslagning var ordförande. Från 1960 var han också  ledamot av Godegårds kommunalfullmäktige.  Han satt i direktionerna för Västra Ny Sparbank, Medevi Brunnslasarett, Motala sjukvårdsinrättningar, Sjukvårdsinrättningar i västra Östergötland och Östergötlands nordvästra vägnätsområde.

Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet lade Sigvard kraft på ett av de mest uppmärksammade projekten i Godegårds byggnadsnämnds historia, både som idéskapare och kommunal drivkraft i satsningen: byggandet av ett villaområde i Nykyrka.

När en ortsbo 1956 ville bygga en villa i Nykyrka och fick avslag på sin ansökan om byggnadslov från myndigheterna såg Sigvard potentialen i att skapa ett modernt villasamhälle vid riksväg 50, inom pendlingsavstånd från Motala. Han fick igenom tillståndsfrågan och tog det kommunala initiativet att stycka av tomter i Nykyrka för att påbörja skapandet av en ny tätort. Det blev en satsning som kom att sträcka sig över nästan tio år och omfattade både villor och pensionärsbostäder.

Hults Missionsförsamling

Det som låg Sigvard och Linnéa närmast om hjärtat var ändå deras engagemang i kristen verksamhet inom den frikyrkorörelse de båda mycket aktivt hade växt upp i, Svenska Missionsförbundet (SMF). Deras naturliga tillhörighet blev därför Hults Missionsförsamling, vars missionshus vid denna tid låg vid Hults gård, granne till Åsandby. Redan 1942 blev de medlemmar i församlingen genom flyttningsbetyg, och Sigvard valdes omedlebart till vice ordförande.

Hults Missionsförsamling bildades den 15 mars 1903 som en missionsförening av de ”missionsvänner”  som redan från 1870-talet hade samlats till stugmöten i bygden och som bildade föreningen 1894. Missionsrörelsen i Västra Ny hade sin grund i att väckelserörelsen på 1870-talet hade nått socknen genom kringresande predikanter utsända från Örebro. Verksamheten bedrevs till en början under enkla och oorganiserade former, men 1898 fick arbetet formen av en liten missionsförening, som på så många andra håll.  Hösten 1899 påbörjades byggnadsarbetet av det kapell på Hults gård som kom att bli föreningens första missionshus. Vid 1900-talets början fanns redan en aktiv strängmusikförening, kör och syförening och missionsföreningen hade då ca 15 medlemmar. I mars 1942 anslöts församlingen till Svenska Missionsförbundet.

På församlingens årsmöte den 25 januari 1947 diskuterades frågan om missionshusets renoveringsbehov och eventuella flytt från Hults gård ut till en ny, skänkt tomt vid ”landsvägen”, det vill säga riksväg 8, för att göra verksamheten mera synlig och tillgänglig. Beslutet blev att gå vidare med planerna att flytta missionshuset. I augusti 1948 påbörjades nedmonteringen av byggnaden, som märktes stock för stock för att därefter uppföras igen på den nya tomten. Invigningen av det nya missionshuset ägde rum den 14 augusti 1949. Det året hälsades sju nya medlemmar välkomna och året därpå ytterligare elva, då en väckelse gick fram över bygden.

År 1954 hade församlingen 40 medlemmar och en verksamhet som sträckte sig ut till många ortsbor utöver de egna medlemmarna. Arbetet var koncentrerat till fyra verksamhetsområden, som i så många andra små landsortsförsamlingar: gudstjänster, söndagsskola, juniorförening och syförening. Just dessa fyra inriktningar var ett tydligt arv från den väckelserörelse och de missionsförsamlingar Sigvard och Linnéa själva hade växt upp i, vilket säkerligen bidrog till deras långvariga och genuina engagemang också i Hults Missionsförsamling. Eftersom de båda sedan sin ungdom varit starkt engagerade i  juniorföreningar var det naturligt för dem att direkt fortsätta som juniorledare också i sin nya församling.

Hults missionsförsamling hade från början ett stort kontaktnät i bygden och många deltagare i sina olika verksamheter. För Linnéas del kom syföreningsengagemanget att bli starkt, en förening med rötter ända tillbaka till tiden för byggandet av missionshuset.

Östergötlands Läns Landsting

Sigvards engagemang i Folkpartiet grundlades redan när han som ung gick med i ungdomsförbundet i Rimforsa och förstärktes ytterligare när han aktivt engagerade sig i partiets lokalavdelning i Godegård–Västra Ny, från 1944 som dess ordförande. Från 1959 var Sigvard också ordförande i Folkpartiets valkretsförbund i Östergötland.

Sigvards politiska engagemang ökade ytterligare när han hösten 1946 kandiderade till Östergötlands Läns Landsting för Folkpartiet och blev invald för mandatperioden 1947–50, ett förtroende som sedan förnyades för mandatperioden 1951–54 och därefter vidare ända till 1972.

Riksdagen

Fram till 1950-talets början hade Sigvards liv inriktats på två huvudsakliga områden: lantbruk och evangeliskt arbete. Tiden hade nu kommit för också det tredje området, samhällsengagemanget, att få en central plats i hans liv, vilket tydligt märktes både lokalt och regionalt. Riksdagsvalet 1952 gick bra för Folkpartiet. I Östergötland behöll partiet sina två mandat och i landet som helhet ökade partiet med 1,7%, vilket gav det 58 av andra kammarens 230 platser och gjorde Folkpartiet till näst största parti efter Socialdemokraterna. Den 21 september valdes Sigvard Rimås in i Sveriges Riksdag för en fyraårsperiod, ett mandat som skulle komma att förlängas om igen under de kommande 20 åren. Sigvard kom i riksdagen att kallas “Rimås i Åsandby”.

Ett av Sigvards första initiativ i riksdagen kom att i högsta grad angå hans egen hemkommun, Godegård. Bakgrunden var att det under mitten av 1900-talet blev det allt vanligare att kommuner antog heraldiska vapen, emblem i form av vapensköldar (heraldik = läran om vapensköldar och dess regelverk).  En av dessa kommuner var Godegård, som 30 oktober 1953 beslöt att som symbol för sitt självstyrande anta ett eget vapen utarbetat av Svenska kommunalheraldiska institutet. Alla heraldiska vapen måste enligt regelverket fastställas av Kungl. Maj:t för att bli gällande och juridiskt skyddade – och enligt då gällande praxis dessutom vara framtagna av statens eget heraldiska institut. Eftersom Godegårds vapen var skapat av ett annat heraldiskt forum förvägrades det kungligt godkännande och var därför inte heller skyddat mot plagiat.

I det läget agerade Sigvard i riksdagen för sin kommun. Han ansåg det vara juridiskt försvarbart att också vapen som inte var utformade av statens egen heraldiska nämnd skulle få godkännande av Kungl. Maj:t. Han hävdade därför att den statliga nämndens agerande varit partiskt och felaktigt när samtliga kommuner som fått hjälp av annan heraldisk expertis fick avslag, medan dess egna förslag konsekvent godkändes. Han påtalade detta i kammaren och gjorde dessutom den 4 september 1956 en JO-anmälan av förfaringssättet. Genom att bland annat hänvisa till formuleringar i propositionen till 1934 års lagstiftning om skydd för vapen lyckades Sigvard klargöra missförhållandet och få fastslaget att även vapen skapade av andra heraldiska utformare än den statliga hade rätt att bli kungligt godkända. Han fick rätt, vilket ledde till att Godegårds kommun, och flera med den, så småningom fick sitt vapen juridiskt skyddat, trots att det inte hade blivit godkänt av Kungl. Maj:t.

Förutom agerande i specifika sakfrågor stod det redan från början av Sigvards riksdagsarbete klart att tre intresseområden särskilt skulle komma att stå i fokus för hans insatser, just de tre som tidigt hade präglat hans liv och inriktning: lantbruk, föreningsliv och samhällsutveckling. Under de år som följde skulle han otaliga gånger komma att skriva motioner, sammanlagt 76 egna, hålla anföranden, delta i debatter i kammaren och ställa direkta frågor till statsråd (interpellationer) inom just dessa områden. Han kom därför att tillhöra Konstitutionsutskottet (1953–59), Jordbruksutskottet (1955–59, 1963–68 och 1970–72) och däremellan även Tredje lagutskottet, Allmänna beredningsutskottet och Inrikesutskottet. I alla dessa utskott såg han möjligheter att på olika sätt utöva påverkan inom de områden han särskilt brann för.

Livslång hängivenhet i tro, uppdrag och ideal

För Sigvards omgivning, särskilt familjen, var hans oförutsedda död naturligtvis mycket tragisk. För Linnéa innebar den en dramatisk förändring av hela hennes livssituation. Ändå kunde hon, trots allt, finna kraft till att leva vidare och till att hitta sätt att fortsätta med det hon själv hade som bestående livsinnehåll. Gården och huset behövde fortsatt skötsel och tillsyn, om än på nya och annorlunda sätt och med direkt hjälp av andra personer än tidigare.

Trädgård och blommor förblev hela livet Linnéas främsta intresse, utomhus såväl som inomhus, i sin naturliga miljö såväl som i de välansade rabatterna. Hults Missionsförsamling kom att vara hennes andliga hemvist livet ut med fortsatt engagemang för gudstjänstliv och syförening. Hennes aktiva sociala kontaktnät, som drastiskt minskade genom Sigvards död, förblev ändå stort nog att göra hennes liv meningsfullt trots förlusten av Sigvard.

Mot slutet av 1980-talet hade tiden kommit för Åsandby gård att avyttras och gården såldes den 19/12 1989 till Sveneric Isacsson i Ryggsten, Motala. Linnéa flyttade då till en lägenhet på Sjögatan 21 i Motala med utsikt över Vätterviken. Där bodde hon i drygt tio år, varefter hon på grund av allt svårare demens flyttade till äldre- och demensboendet Vättershem, beläget alldeles ovanför Gamla Bispmotala med utsikt över Linnéas barndomshem. Linnéa dog den 7 februari 2002, 89 år gammal.