Sven och Alma Olsson

Födelse, uppväxt, äktenskap och familjebildning

Alma Olsson föddes den 4 mars 1874 i Falerum söder om Åtvidaberg som fjärde barnet till Petter och Brita Jonsson. Petter och Brita, som 1872 hade kommit till Östergötland från Ed i Värmland, flyttade år 1878 till Tignemåla i Tjärstad socken. Därefter flyttade de år 1890 till Kopparhult där Petter etablerade sig som jordbrukare, först som arrendator, sedan som självägande bonde. Petter och Brita fick sammanlagt tio barn. Även Almas ungdomstid präglades starkt av hennes föräldrars starka engagemang i den missionsförening som Petter och Brita var med och startade. Det fortsatte sedan också utan tvekan i Hulta missionshus, som byggdes på Petter Jonssons initiativ och som ända från början utgjorde ett levande och aktivt centrum för den andliga verksamheten i Norra Kindabygden. Invigningen av det nya missionshuset, där Alma och henns syskon kom att ägna så mycket tid och kraft, ägde rum söndagen den 16 december 1894. Petter Jonsson från Kopparhult ledde musiken och flera talare medverkade med predikningar, bland annat Alexander Olsson från Labbemåla Missionsförening.

Labbemåla

Efter bröllopet bosatte sig Sven och Alma i Labbemåla, där Sven året innan, 1895, hade övertagit ansvaret för lantbruket. Gården hade då varit i familjens ägo sedan Svens föräldrar Alexander och Malin köpte den år 1874. Anledningen till att Sven tog över gården när Alexander inte längre orkade var att han vid denna tid var ende kvarvarande sonen i familjen. Hans äldste bror Anders Johan hade år 1877 emigrerat till Amerika och hans bror Axel hade år 1892 tragiskt omkommit i en olyckshändelse.

Lantbrukare

Samhällsengagemang och lokalpolitik

Uppenbarligen var Sven tidigt inställd på att aktivt delta i utvecklandet av Sverige. Denna tid var en brytningstid i demokratiseringshänseende, en tid av kraftig omvandlig av landet till en modern stat med stärkt och utvecklad demokrati. Industrialiseringen av samhället under 1800-talet innebar en fundamental förändring av samhällslivets förutsättningar. Arbetarrörelsen växte lavinartat i och med 1880-talets ofta miserabla arbetförhållanden och allt vanligare förkommande strejker, liksom det politiska engagemanget överallt i landet. Arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen var parallella, båda hade demokratiska ideal för ögonen och ägnade sig åt energisk kamp för demokratiska fri- och rättigheter. Ett påtagligt resultat av dessa strävanden var att allmän rösträtt för män infördes år 1909, och för kvinnor år 1921.

Predikant och församlingsledare

Sven och Alma fortsatte det evangeliska arbete som Alexander och Malin Olsson hade startat när de kom till Labbemåla år 1870. Sven var under många år Labbemåla Missionsförenings ordförande, och han var en ofta anlitad förkunnare i Kindabygdens många missionsföreningar och framväxande församlingar.

Genom att Labbemåla Missionsförenings verksamhet ända sedan den startades var förlagd till en samlingssal i själva gårdsfastigheten kom gäster ständigt på besök till familjen Olsson, både som deltagare i möten och sammankomster och som förkunnare och evangelister. Missionsföreningen ersatte hela tiden familjen Olsson för de utgifter besöken medförde, likaså för de allmänna utgifter familjen hade, som för kostnaderna för inventarier  till samlingssalen och för sina insatser i föreningen, av praktisk art såväl som för förkunnelse.

Alma, som bar ansvaret för att familjelivet och församlingslivet båda kunde upprätthållas på Labbemåla, var under alla år själv också djupt engagerad i missionsföreningens syförening.  År efter år stod hon som ledare i en verksamhet som ”omfattats med livligt intresse och lämnat godt resultat” och därför ”bör fortgå på samma sätt som under föregående år”.

Riksdagsman

Sven Olssons samhällsengagemang blev under de första två decennierna av 1900-talet allt starkare. Under åren 1910-1911 var han utöver sitt lokala engagemang också landstingsman i Östergötlands läns landsting.

Hans demokratiska iver var så uppfordrande att han valde att ta ett steg vidare och kandidera till Sveriges riksdag. Han gjorde det inför andrakammarvalet den 28 september 1920, då han kandiderade för Liberala samlingspartiet i Östergötlands läns södra valkrets. Sven blev inte direktinvald, men eftersom han stod som suppleant för baron Theodor Adelswärd från Åtvidaberg, som kort efter andrakammarvalet blev överflyttad till första kammaren, kom Sven Olsson från Labbemåla ändå att år 1920 göra sitt inträde i Sveriges riksdag som en av 47 liberaler. Sven kom i riksdagen att kallas ”Olsson i Labbemåla”.

Trogen tjänst med avtryck

Med åren kom arbetsuppgifterna att sammantaget bli alltför betungande för Sven, och han beslutade sig hösten 1939 för att  efter innevarande mandatperiod avsluta sin riksdagsmannauppgift. Skälen tycks ha varit flera. All frånvaro från hem och familj under 20 långa år tog till slut ut sin tribut. Sven kände naturligtvis också av sin ålder, 70 år, och sin egen tilltagande ohälsa, liksom under lång tid även Almas.

Efter trettonhelgen 1939 återvände Sven till Stockholm för Riksdagens högtidliga öppnande onsdagen den 11 januari. Han hann nätt och jämt delta i ceremonin förrän han fick meddelande om att Alma hade blivit sämre och var döende. Han måste återvända hem med första bästa tågförbindelse. Alma Olsson dog fredagen den 13 januari 65 år gammal och begravdes den 21 januari Tjärstad kyrka.

Sven Olsson fullföljde planenligt riksdagsarbetet våren 1939 fram till dess avslutning den 19 juni. Men inför sin avslutande riksdagssession våren 1940 valde han inför årsskiftet 1939-40 att under löpande riksdagsperiod avsäga sig mandatet. Arbetsbördan blev för tung i kombination med hans tilltagande hälsoproblem.

Sven och Alma Olssons djupa mix av engagemang blev deras livsval, liksom deras föräldrars före dem. Familjen med alla barnen. Labbemåla och lantbruket. Det lokala  engagemanget i demokratins tjänst. Kampen för nykterhet och social rättvisa. Omsorgen om barn och utsatta. Det rikspolitiska ansvarstagandet. Och, inte minst, det oförtröttliga arbetet i den allt starkare framväxten av Sveriges frikyrklighet.

Under våren och sommaren 1940 försämrades också Sven Olssons hälsa alltmer. Tisdagen den 20 augusti 1940 avled han på lasarettet i Linköping, 70 år gammal. Jordfästningen ägde rum den 29 augusti i Tjärstad kyrka.

Begravningen samlade många som ville ta avsked av en omtyckt och respekterad vän. Ett 10-tal ”In Memoriam” finns bevarade, och de innehåller en mängd uppskattande formuleringar om Svens karaktär och livsuppgift: ”vänlig, trofast och sann”, ”älskvärd, vann vänner överallt”, ”arbetade målmedvetet och strävsamt”, ”fridsamhet och tolerans präglade hans framträdande”, ”sympatisk, lugnt och försynt gick han sin väg fram”.

Också Distriktsföreståndare David Larssons begravningstal i kyrkan finns bevarat i sin helhet, en varm och personlig beskrivning av en man med integritet, livsideal och fast förankring i sin tro:

”Han var en man i Kristus och genom hela hans liv gick det fram som en röd tråd, denna ödmjuka trons bekännelse: ’Vi veta’. Då skuggorna föllo mörka och tunga över vägen var denna visshet och denna förtröstan på levande Gud den kraft, som höll honom uppe och bar honom genom prövningarna. Inom hemmet gav han ut av sin rika varma kärlek. Han var en god husfader och hans hem var ett verkligt kristet hem. Det är sådana hem, som äro ett lands allra starkaste värn. De äro hörnstenar, varpå samhällsbyggnaden vilar. De unga, som haft förmånen av att växa upp i hemmet i Labbemåla, komma aldrig att glömma sitt hem. De ha där fått rika andliga impulser och en god vägledning, då det gäller det dagliga arbetet. De bära därför med sig ett rikt arv ut i livet…Den stilla trogna kallelsekärleken ledde honom till ett lugnt och redligt arbete. I riksdagen gjorde sig Sven Olsson känd som en pålitlig, vederhäftig och omdömesgill man, vars arbete skattades mycket högt. De där djupa, stilla och helgade dragen, som är det vackraste i ett människoliv och omkring vilka något av evighetens källsprång brusa, de trädde fram i vår väns och broders liv inom den politiska världen.”