Alexander och Malin Olsson

Födelse, uppväxt, äktenskap och familjebildning

Alexander Olsson föddes den 22 september 1828 i Hökhult, fem kilometer norr om Kisa i Östergötland, och växte upp i Yxefall, Kisa socken. Som så många andra pojkar arbetade Alexander till en början som dräng på de olika gårdarna runt omkring, vilket naturligtvis gav honom en grundläggande förståelse för jordbruk och fastighetsägande.

Maja Stina Johansdotter, kallad Malin, föddes den 4 december 1828 i Sund i Ydre kommun, Östergötland, fyra mil väster om Kisa. När och hur Alexander och Malin kom att träffas är inte känt, men när de 1853 gifte sig var Alexander dräng i Froghult och Malin piga i Harg, två gårdar strax norr om Kisa bara drygt en kilometers promenad från varandra längs Hargsjöns strand.

Vigseln ägde rum i Kisa kyrka den 12 november 1853. Alexander och Malin bosatte sig år 1854 i Tyskstugan på Yxefall Södergård, där de bodde kvar till den 21 november 1864 då de flyttade till närliggande Fridhem, Högbo Yxefall, som de köpte för att kunna helt ägna sig åt jordbruket. Alexander och Malin var då 36 år gamla.

Under åren i Tyskstugan föddes deras fyra första barn, Christina Carolina år 1854, Anders Johan år 1858, Johan Axel år 1861 och Anna Maria år 1864. Redan den 21 juni 1857 dog förstfödda dottern Christina Carolina i ”hjärnfeber”, knappt tre år gammal.

Medan de sedan bodde i Fridhem föddes år 1866 Wilhelmina Carolina (Mina) och därefter Sven August i januari år 1870.

Labbemåla

När Alexander och Malin Olsson år 1870 gick in genom grinden till Labbemåla tillsammans med sina fem barn Johan, Maria, Mina, Axel och Sven var det ett stort steg de tog. Efter tio år som utjordsbrukare på det lilla jordbruket de ägde i Högbo Yxefall straxt norr om Kisa, kom de till Labbemåla som arrendatorer.

Labbemåla gård i Tjärstad socken är en mindre gård, belägen sju kilometer väster om Rimforsa i Östergötland och typisk för Kindabygden, den kuperade skogs- och bergsbygd där gården är belägen. Trakten är också en odlingsbygd med lummiga dalgångar utmed vattendragen och de många sjöarna, varav Järnlunden är den som ligger närmast Labbemåla.

Labbemåla kom från den dag Alexander och Malin bosatte sig där att vara livsnavet för familjen Olsson i tre generationer, under 70 år av drama på alla de nivåer livet innehåller. Familjen Olsson kom att sätta spår i Kindabygden på flera områden av samhällslivet och vara ett centrum för den framväxande frikyrkorörelsen i denna del av Östergötland.

Lantbrukare och skomakare

Fyra år efter inflyttningen köpte Alexander den 14 mars 1874 kronoskatteutjorden Labbemåla 11, också kallad Labbemålen. Det större bostadshuset hade då ännu inte byggts, så familjen bodde i det lilla torpet under ytterligare några år.

När Kinda kanal 1872 invigdes fick Alexander Olsson och alla andra lantbrukare i området runt sjösystemet nya, goda förutsättningar för transport av sina skogsprodukter, eftersom kanalen band samman södra Östergötlands skogsbygder med resten av Sverige via sjön Roxen. Utöver goda avverkningsmöjligheter för lantbrukarna i Tjärstadbygden ledde kanalen också till etableringen av ett flertal lokala sågverk, år 1872 i ett antal av tio i aktivt bruk i socknen.

Jordbruket förblev hela livet en viktig del av Alexanders yrkesliv, men liksom tidigare, ända från hans ungdomstid, var också skomakeri en viktig inkomstkälla för familjen. Redan som ung gick Alexander i skomakarlära, troligtvis hos sin pappa Olof Olofsson som också var skomakare, och startade så småningom ett eget skomakeri med anställda, vilket han aktivt bedrev fram till 1861. Han fortsatte dock med skomakeriet som bisyssla hela livet, och satt ända in i sin ålderdom ofta i sin lilla skomakarverkstad på övervåningen i boningshusets ena flygelbyggnad.

Sedan medeltiden utgjorde ofta skomakarna det största hantverksskrået. Runt om på landsbygden arbetade sockenskomakare, som sulade och lagade trasiga och nötta skor åt familj, grannar och bygdens folk i allmänhet. De tillverkade vanligtvis också nya skor, oftast grova arbetsskor och stövlar. På 1890-talet startade de första skofabrikerna i Sverige, och i takt med att de efter hand utvecklades blev de lokala skomakerierna alltmer sällsynta. Själva hantverket levde dock kvar med skomakeri till husbehov så länge kompetensen fanns kvar till flera decennier in på 1900-talet.

Utvandring till Nordamerika

Hösten 1877 inträffade en stor förändring i familjen när äldste sonen Anders Johan, då 19 år, bestämde sig för att utvandra till Nordamerika. Tveklöst var hans insatser på gården betydelsefulla och hans bidrag i familjens vardagliga liv centralt, så hans utflyttning var säkerligen kännbar i familjen. Ändå måste det ses som naturligt och inte särskilt förvånande att han valde sin egen väg vidare i livet. Hela landet berördes av den största utvandringsrörelsen i Sveriges historia och så gott som alla familjer påverkades av den på ett eller annat sätt.

När Anders Johan den 16 november 1877 noterades i Tjärstad kyrkas utflyttningsbok som emigrerad till Nordamerika var han alltså en del i en omfattande emigrationsvåg från Sverige som hade fått sin början drygt tio år tidigare. Under denna första stora emigrationsvåg åren 1868 – 1873 lämnade hela 125 personer Tjärstad socken, toppåret 1869 så många som 48 personer.

År 1877, det år då Anders Johan Olsson utvandrade, var han dock en av endast fyra personer som emigrerade från Tjärstad, den ende den hösten. Under den andra stora emigrationsvågen åren 1896 – 1906 emigrerade 120 personer från Tjärstad, med 1903 som ett toppår då 24 personer flyttade ut med enkelbiljett till New York. De flesta från denna socken avreste från Göteborgs hamn.

Femton år efter Anders Johans emigration upplevde familjen Olsson ytterligare en förlust när sonen Axel omkom i en tragisk olycka, endast 31 år gammal. Axel, skollärare som sin far, bosatt i Herresjö skolhus i Kättilsta strax söder om Rimforsa, efterlämnade hustru Amalia och fyra barn.

Malin och Alexander hade därmed mist tre av sina sex barn, det vill säga halva sin barnaskara, två genom död och en genom emigration.

Skollärare

Under hela denna tid, sammanlagt ett 20-tal år, var en helt central del i Alexanders liv också hans arbete som skollärare. Redan under tiden i Yxefall, Kisa, anställdes han som skollärare av Kisa församling, som var ansvarig för skolverksamheten. Alexander fick sin anställning som ambulerande skollärare eftersom han ”genom självstudier hade förvärvat ett visst mått av kunskap” och kännetecknades av ”god vandel och gott leverne”, vilket var krav för läraryrket.

Dessa lärare hade ingen utbildning för den pedagogiska uppgiften, men behövde naturligtvis vara läs- och skrivkunniga. Många hade också andra färdigheter och annan kunskap, vilket de fick visa när de ”provläste” inför skolrådet innan de antogs.

Under 1800-talets senare hälft, när skolväsendet utvecklades alltmer i Sverige, fanns länge geografiska områden som saknade skolbyggnad. Där anställdes, som en lösning på skolbehovet, just ambulerande folkskollärare som gick runt från gård till gård, där barnen i trakten omkring de utsedda värdgårdarna samlades för undervisning enligt ett rullande roteschema.

Tjärstad socken var indelad i flera skolrotar där lärarna uppehöll sig i tio veckor på varje rote och undervisade i en mindre kurs än den i 1842 års folkskolestadga angivna. De obligatoriska ämnena var enligt stadgan kristendom, läsning, rätt- och välskrivning, räkning, geografi, historia, naturlära, gymnastik och sång.

Utbildningen i de ambulerande skolorna var av förklarliga skäl inte lika omfattande som i de fasta skolorna, men de tjänade ändå syftet att öka bildningen hos folket och förbereda befolkningen för byggandet av byskolor. Läraren hade själv med sig läromedlen i en ”skolkista”, som fraktades med hästskjuts från plats till plats. Tjärstad sockens skolkista finns bevarad och är placerad i tornet i Tjärstad kyrka.

Det skolrote i Tjärstad socken där Alexander fortsatte att verka som skollärare efter inflyttningen till Labbemåla från Kisa år 1870, var Tignemåla rote. Även där var undervisningen ambulatorisk från år 1842 till år 1878, då Tignemåla skola var färdigbyggd och kunde invigas.

Lärarna i Tignemåla skolrote, varav Alexander alltså var en, undervisade också i Tävelstad och Grythult, under en tid även i Solberga och Hyttan, där rum uppläts för skolundervisning. Alexander arbetade troligen som ambulerande skollärare ända tills dess att undervisningen blev stationär i Tignemåla nyuppförda skolbyggnad från höstterminen 1878.

Läraryrket hade vid denna tid låg status och var därmed också lågavlönat. Lönen stod inte i proportion till insatsen och gick inte att leva på. Med en årslön på 200 kr, vilket inte var ovanligt för en ambulerande skollärare under andra hälften av århundradet, kombinerades arbetet därför ofta med bisysslor. ”1842 års Nådiga Stadga angående folkundervisningen”, genom vilken folkskolan inrättades efter beslut i riksdagen, angav uttryckligen att lärare hade denna möjlighet, vilket bekräftades också i de förnyade stadgorna 1882 och 1897. I Alexanders fall var det jordbruket och skomakeriet som fyllde den funktionen.

Predikant och frikyrkopionjär

Den mest avgörande dimensionen i Alexanders och Malins liv var deras varma kristna tro. Det är inte möjligt att veta när och hur de kom fram till en personlig avgörelse för Kristus, men det är uppenbart att de vid ankomsten till Labbemåla redan hade haft avgörande Gudsupplevelser och gjort viktiga val som lett till en omorientering av livet. Och det är troligt att de hade berörts på djupet av den väckelserörelse som drog fram i Kindabygden under de turbulenta 1850- och 60-talen, då det krävdes mod, målmedvetenhet och verklig övertygelse för att välja uttryck för den personliga kristna tron i opposition mot statskyrkans rådande regler och uppfattningar.

Den iver för Guds verk som Alexander sedan visade under hela sitt liv delade han på ett gediget sätt med Malin. Mer eller mindre från första dagen på Labbemåla var arbetet för människors frälsning och Guds Ords spridning centralt för dem båda, och snart nog kom förkunnelse och missionsarbete att ta över från både skolarbete och skomakeri för Alexander.

Alexander och Malin var båda kända för att vara glada och positiva, att sköta saker med fart och handlingskraft. Torpet de bodde i vid köpet av Labbemåla år 1874 var alldeles för litet för att tillgodose det behov de ville fylla: att göra sitt hem till en samlingsplats för trossyskon i en ny slags fri församlingsgemenskap.

Redan i det lilla torpet hade Alexander och Malin börjat hålla möten. I slutet av december 1873 finns ett missionsmöte antecknat, vilket visar att en mer organiserad form för mötena redan var på väg och att behovet av en lokal hade blivit allt större. Någon gång under åren 1872-1874 bildades Westerskogs Missionsförening av Alexander och Malin tillsammans med några vänner och grannar.

Därför påbörjade de ganska omgående byggandet av ett större boningshus på tomten, ett hus som redan på ritningsstadiet innehöll ett större rum som skulle fungera som samlingssal för gudstjänster och olika slags evangeliska möten. Det finns i bevarade dokument en anteckning om att en kollekt vid ett stugmöte samlades in till förmån för det planerade bygget, eftersom huset samtidigt skulle tjänstgöra som möteslokal för missionsföreningen. 200 kronor samlades in, motsvarande 12.000 kr i 2022 års penningvärde.

Det nya boningshuset stod klart år 1878, med det stora gavelrummet på husets södersida uteslutande avdelat för gemensamma möten och sammankomster.

Alexander kom omgående att fungera som missionsföreningens predikant. Han verkade också aktivt som förkunnare på olika platser runt om i Kindabygden, där han varje ledig dag var ute och predikade Guds Ord. Vittnesmålen om honom var att han vandrade flera mil på söndagarna för att predika i olika stugmöten. Bland annat tjänade Alexander som förkunnare i Gissbo i Nykils socken, som bildade en missionsförening redan 1869.

År 1876 antecknades i Westerskogs Missionsförenings räkenskaper att Alexander fick lön av föreningen, 12 kr på årsbasis, motsvarande 708 kr i 2022 års penningvärde. Noteringen finns i föreningens äldsta bevarade dokument, ”Westerskogs Missionsförenings räkenskaper från år 1874”.

Alexander Olsson framstår som en centralgestalt i den väckelserörelse som under slutet av 1800-talet berörde Kindabygden. Han fortsattte att tjäna som förkunnare i stugmöten och bönehus runt om i bygden i många år, så länge hans krafter räckte till. Ett predikoutkast från ca 1900 med rubriken ”Eder kallelse” bevarat i Alexanders bibel, är ett typiskt exempel på hans förkunnelse.

Den andliga väckelsen i Kindabygden var stark och folk rymdes med tiden inte i hemmen vid mötena. Det var inte tillräckligt att växla mellan de sju hem som var öppna för de olika missionsföreningarnas möten i trakten runt Labbemåla. Därför väckte under ett möte i början av 1890-talet Petter Jonsson i Kopparhult initiativet att bygga en gemensam, större lokal, ett ”missionshus”.

Invigningen av det nya missionshuset ägde rum söndagen den 16 december 1894. Flera talare medverkade med predikningar, bland annat Alexander Olsson från Labbemåla Missionsförening. Under de år som följde fungerade Hulta missionshus som samlingsplats för hela den omkringliggande bygden. De olika missionsföreningarna tycks ha samarbetat nära och på många olika sätt med det nya missionshuset som en samlande punkt. Medlemmar i Labbemåla Missionsförening hade förtroendeuppgifter också i Hulta Missionsförening. Det verkar ha fungerat väl, för det kom att dröja 30 år tills missionsföreningarna gick samman och bildade den gemensamma församlingen Hulta Missionsförsamling.

I Labbemåla hölls regelbundna möten första söndagen i månaden klockan 13.00. En syförening bildades snart, där Malin var mycket aktiv. Också barn- och ungdomsarbetet byggdes upp efter hand och var vid sekelskiftet väl utvecklat. År 1904 bytte missionsföreningen namn till Labbemåla Missionsförening.

Fattigdomen var fortfarande utbredd i Kindabygden. Därför var också det sociala engagemanget stort redan från början i Labbemåla Missionsförening. I årsmötesprotokollet den 24 januari 1891 finns följande beslut: ”Widare beslöts att på föreningens bekostnad skola 4 fattiga barn beklädas, och tillsattes en komitte bestående af: A Olsson i Labbemåla, A.G. Samuelsson i Grindstugan, samt G Olsson i Solberga att ordna med denna sak. Då dess arbeten blir färdiga skall hållas en beklädnads- och kaffefest då den möjligen blifvande behållningen användes till hjelp till beklädnaden”.

Labbemåla Missionsförening var tidigt också engagerad i mission i andra länder och lämnade bidrag till olika organisationers missionsarbete. Öppenheten för bred evangelisk samverkan var stor i Labbemåla Missionsförening. Familjen Olssons missionsiver tog sig också privata uttryck. Redan vid sin etablering på Labbemåla 1874 bestämde sig Alexander och Malin för att avdela en åkerteg på sina ägor för mission, ”missionsåkern”, från vilken all skördeinkomst gick till missionen. Denna åkerteg, som också kallades ”Grindstugelyckan” genom sin närhet till granntorpet Grindstugan, fyllde denna funktion ända till ett par decennier in på 1900-talet, då missionsinsatserna tog sig nya former.

Allt detta skedde i en tid av brytningar och spänningar på många områden i samhället, inte minst i religiöst hänseende. Statskyrkans flerhundraåriga monopol på kristet församlingsliv och andlig verksamhet i Sverige utmanades under 1800-talets andra hälft kraftigt från flera håll i den frambrytande folkväckelse som kom att skapa ett helt nytt kyrkligt landskap i Sverige.

När den andliga väckelsen kom till Rimforsatrakten på 1850-talet förhöll sig prosten Cnattingius i Kättilstad lugn och vänskaplig mot de församlingsbor som berördes av väckelsen, men år 1863 beslöt det upprörda kyrkorådet trots det om kraftiga motåtgärder, med hänvisning till den tidens lagstiftning och rädsla för kyrklig söndring:

”…förbud med böter mot upplåtande av hus för s.k. konventiklar eller religösa sammankomster om icke anmälan skett till verderbörande pastor eller en ledamot av kyrkorådet minst en dag före sammankomsten.”
Ur Norra Kinda-boken, sid 657

Det är inte lätt att avgöra hur omfattande den första väckelserörelsen var, men klart är att många berördes när så kallade kolportörer besökte socknarna i Kinda, kringvandrande predikanter som höll möten, läste bibeln och sålde böcker och tidningar. Men väckelserörelsen och ivern att samlas i hemmen till bibelläsning och bön var omöjlig att hejda, och snart myntades begreppet ”läsare” om ”de frireligiösa”. Rörelsen ledde oundvikligen inom några decennier till att fria församlingar bildades – statskyrkans monopol var brutet och den svenska ”frikyrkan” var född.

Den framgångsrika och expanderande andliga rörelse som Labbemåla Missionsförening var en del av, var den samtidigt också en drivande kraft i. Tveklöst var den initiativförmåga och varma andlighet föreningen uttryckte tillsammans med övriga missionsföreningar i Kindabygden banbrytande i denna del av landet.

Sådan var verkligheten för Alexander och Malin Olsson när de 1874 belutade att skapa en mötesplats i sitt hem för den andliga väckelserörelse de själva var en del av – och hade valt att leva för.

Ett långt liv

Malin Olsson dog den 24 december 1916, 88 år gammal. Alexander Olsson dog den 13 juli 1923, 95 år gammal. De begravdes på Tjärstad kykogård i Rimforsa. Graven är sedan 2006 klassad som kulturgrav, i och med att den bedömdes som kulturhistoriskt värdefull i den kyrkogårdsinventering som då genomfördes av Östergötlands länsmuseum.

Alexander och Malin Olssons liv kännetecknades av en ljus syn på tillvaron, genuin trohet och stor förtröstan på Gud. Med deras livsberättelse som bakgrund blir inskriptionen på gravstenen, ett citat från Psalm 63:3 i bibeln, en gripande och signifikativ sammanfattning av deras livsinställning: ”Din nåd är bättre än liv”.

Läs gärna även levnadsberättelsen om Alexanders och Malins son och sonhustru Sven och Alma Olsson (gravplats Tjärstad Gamla kyrkogård TJGL C, 36 och 37) och om Svens och Almas son och sonhustru Sigvard och Linnéa Rimås (gravplats Västra Ny kyrkogård SB 250 och 51).

Källor
Böcker och skrifter
– Gud är trofast, kristet arbete i Hultabygden från 1870-talet, Daniel Ernvik, Hulta Missionsförsamling 2006
– Norra Kinda-boken, Edvin Eriksson m fl, Norra Kinda kommun 1973
– Tignemåla skola som vi minns den, Börje Falk, Rimforsa 2004
– Tjärstad kyrkogård, kulturhistorisk kyrkogårdsinventering, Östergötlands Länsmuseum 2006
Fakta- och historiesajter Internet
Labbemåla Missionsförenings arkiv
Privata bildarkiv
Privata dokumentarkiv
Riksarkivets Kyrkoarkiv
Tidningsartiklar
Tignemåla skolmuseum

Ansvarig för sammanställning av denna levnadsberättelse:
Otto Rimås, barnbarnsbarn till Alexander och Malin Olsson.

2022-11-18